torsdag 19 februari 2015

Debaltseve - Ukraina

Vapenvilan i Ukraina verkar det går sådär med. Men det var kanske inte så mycket annat att vänta, Putin är nog dessvärre inte färdig med sina äventyr. Striderna tog vad jag förstår aldrig slut i Debaltseve när vapenvilan skulle börja gälla.
Michael Winiarski och jag var i Ukraina för DN i slutet av juli förra året och reste längs gränsen till separatistkontrollerat område. Winiarski skriver om Debaltseve här. Vi koncentrerade oss på städer som befriats av Ukrainska armén och återvände till Slavjansk och Kramatorsk, städer som tills helt nyligen var starka separatistfästen. Hårda strider hade utspelat sig med många döda som resultat. Några månader tidigare var det omöjligt att hitta proukrainska människor i de städerna, nu återvände de. Längs vägen till Slavjansk kunde vi på närmare en mils håll se området runt flygplatsen som stod i lågor. Det såg ut som en kilometerlång brand.
Ukrainska armén stred hårt för att skära av transportvägen från Ryssland till Donetsk och hade återtagit en kil ner öster om Donetsk. Vi hörde att Debaltseve befriats på morgonen och åkte söderut på den helt öde vägen. En sönderbombad bro hade reparerats provisoriskt. I Debaltseve tog vi oss till polisstationen som fungerade som provisoriskt högkvarter för de Ukrainska styrkorna. Vi blev tillsagda att inte gå långt därifrån eftersom det fanns gott om separatister kvar i utkanten av staden och rensningsoperationer pågick fortfarande. Precis bakom polisstationen låg ett höghuskvarter så vi knallade ner där för att prata med de boende som stannat kvar under striderna. Många av de huvudsakligen äldre invånarna hade tillbringat tre veckor i källaren under den intensiva artilleribeskjutningen. De flesta av dem var skitförbannade på ukrainska armén och vi hade inte hunnit prata mycket innan gradraketerna började vråla över våra huvuden. Alla sprang skräckslagna ner i källaren, så även vi. Bilderna jag tog blev helt felexponerade och dessvärre oanvändbara. Önskar att jag hållit huvudet något kallare i det läget. Det läskiga med att bevaka kriget i Ukraina är att det till stor del utförs med artilleri. Gradraketer med usel träffsäkerhet skickas från båda sidor och landar sällan där det är tänkt. Vi lyckades aldrig lista ut om raketerna var inkommande eller utgående men obehagligt var det.
På vägen från Debaltseve stod två minibussar längs vägen med stora tygstycken på tak och sidor med texten "BARN" för att undvika att beskjutas från luften. Den ena bussen hade punktering och flyktingarna, huvudsakligen kvinnor och barn från Luhansk som evakuerades från stridszonen, stod och väntade på hjälp.
Här kommer mitt reportage från Ukraina som jag skickade in till Årets Bild, det grundar sig i ett extremt spretigt material som jag försökte få ihop till någon sorts stämningsskildring. Det föll uppenbarligen inte juryn i smaken, men sånt är livet.











5 kommentarer:

Lars D sa...

Stämningsfullt och fint.
En annan AH-stil på något sätt.
Det är bra!
Inspiration! Tack.

/LarsD

Unknown sa...

Tack igen. Tycker alltid det är svårt att pussla ihop de där jobben som inte nödvändigtvis har en given röd tråd.

Unknown sa...

Tack igen. Tycker alltid det är svårt att pussla ihop de där jobben som inte nödvändigtvis har en given röd tråd.

Unknown sa...

Ja då var det min tur att dubbelskicka.

Lars D sa...

mmm, det är klart men du har också gått lite utanför din ordinarie "stil" vilket alltid är beundransvärt.
/LarsD