Gaza - ännu i ruiner

The Guardian skriver om Gazas barn här idag. Runt en halv miljon människor förlorade sina hem under kriget i Gaza. Återuppbyggnaden verkar gå minst sagt dåligt. DNs eminente mellanösternkorre Erik Ohlsson och jag åkte dit i början av augusti för att avlösa Marianne Björklund och Paul Hansen som slitit och gjort ett otroligt arbete under fruktansvärda omständigheter under två och en halv veckas intensivt bombande. Jag vill knappt tänka på vad de var med om och bevittnade.
Jag anlände till Jerusalem direkt från Ukraina första lördagen i augusti. Marianne och Paul lämnade Gaza först på söndagen då gränsen öppnades för första gången på tio dagar. Hårda strider hade pågått nära gränsen och gjort det omöjligt att lämna Gaza.
På söndagkvällen satt jag i baren på American Colony Hotel i Jerusalem och väntade på Marianne och Paul och kom i slang med en italiensk kameraman, Simone Camilli, en trevlig snubbe som tidigare hade bott i Jerusalem men nu flyttat till Libanon. Han var väldigt trött på konflikten och var inte alls sugen på att åka in i Gaza. Marianne och Paul dök upp och vi åt middag och snackade igenom deras upplevelser och jag fick en hel del viktiga tips om vad jag kunde förvänta mig. På måndagen anslöt Erik och vi åkte in i Gaza på tisdagsmorgonen. Gränsövergången var som vanligt ingen lek. Maken till säkerhetsapparat har jag inte sett någon annanstans. Redan på andra sidan syntes tydligt varför gränsen varit stängd. Granater hade slagit ner överallt, de gigantiska israeliska betongskydden låg omkullvräkta.
En av de första vi träffade nere i södra Gaza var en ung kille vars familj hade fått sitt hus bombat för tredje gången. Han berättade att han varit förlovad när krig bröt ut sommaren 2006. När familjen inte längre hade något hus bröt hans fästmö förlovningen. Familjen hade hunnit bygga upp huset igen när det återigen blev krig 2012 och samma sak hände igen. Nu var han förlovad för andra gången men visste inte hur det skulle bli eftersom familjen återigen inte hade något hus.
I tre dagar åkte vi runt i Gaza för att få ett  grepp om förstörelsen. De områden som var värst drabbade var de som låg närmast gränsen till Israel, Beit Hanoun, Beit Lahiya och många andra. Redan då stod det klart att det skull ta mycket lång till att bygga upp allt igen. Nu har massor av gazabor tillbringat vintern i tält under eländiga förhållanden och någon ände verkar det inte vara på det.
På vägen ut ur Gaza träffade jag den italienske kameramannen igen. Nu var han trots allt på väg in i Gaza. Vi hann bara växla några snabba ord. Två dagar senare när jag var tillbaka i Frankrike för att få vara med familjen några dagar i slutet av det som var tänkt att vara min semester, såg jag att Simone, kameramannen, hade dödats när en granat exploderade under ett desarmeringsförsök.