torsdag 5 februari 2015

Rosengård - projektet som inte blev

Rosengård och framför allt Herrgården har länge varit symbolen för misslyckad svensk integration. Att vi har problem med integration i Sverige råder det inget tvivel om, men huruvida Rosengård förtjänar att vara symbolen är mer tveksamt. Alla Sveriges större städer har liknande områden med liknande problem. Herrgården är ett kvarter i Rosengård med en väldig omsättning på boende. Hit kommer många nyanlända invandrare, många väljer att flytta vidare så snart de får möjlighet. 2008, några månader efter att jag skrev kontrakt med DN, stängdes en källarmoské av polisen. Våldsamma kravaller följde. Jag ska erkänna att jag hade mycket begränsad erfarenhet av Rosengård innan Ole Rothenborg, DNs dåvarande Malmökorre, och jag skickades att bevaka oroligheterna. Dagar av bränder, stenkastning och slangbomber följde. När lugnet återvände åkte vi tillbaka, gång efter gång. Jag vet inte hur många reportage vi gjorde därifrån, men många var det. Vad som blev tydligt var att befolkningen var oerhört trötta på ungdomsligisternas härjningar, men också att det fanns en stor rädsla att konfrontera dem. Den absoluta majoriteten ville inget hellre än att leva sina liv i lugn och ro. Jag bestämde mig för att försöka göra en längre dokumentation av människorna i området och samlade ihop vad jag hade av bilder som eventuellt skulle kunna ha en vidare historia att berätta. Jag hade kontakter för att köra igång och det var egentligen bara att cykla de få kilometer det är från mitt hem ut till Herrgården. Men så gick det i stå. Familj, försörjning, jobbresor, det gick helt enkelt inte att få ihop det tidsmässigt. Och nu när jag flyttar bilder mellan hårddiskar hittar jag mappen med bilderna och retar mig till vansinne på att jag inte fick det gjort. Här kommer ett litet snabbt urval. Vardag och kravaller. En del bra, annat mindre bra.